Jag tänker absolut inte påstå att jag kan något om vin. Jag tänker absolut påstå att jag inte kan något om vin. Jag har aldrig haft något intresse för vin, druvor eller jordmåner, men en helgresa till Margaret River stod på planeringen för Perth-resan så jag hoppades på att få lära mig lite i alla fall. Margaret River är ett område ca 25 mil söder om Perth med massor av vingårdar, några bryggerier, någon chokladfabrik och lite ostystare. Dessutom visade det sig vara en fantastiskt vacker plats med grönskande kullar, vackra stränder och fullt av vilda kängurur. Planen var att ta ett bryggeri och en vingård om ungefär vartannat med eventuell fördel för vingårdarna, de är fler och bjuder dessutom på provsmakning av sina viner. Gratis är gott.
Besöket i Margaret River blir en serie inlägg, det här fås ses som huvudinlägget med alla vingårdar samlade samt historien om vad som hände däremellan, sen får alla bryggerier varsitt inlägg, Skumgardiner är ju trots allt än så länge, en ölblogg. Alla inlägg kommer vartefter de postas gå att hitta under taggen Margaret River om man senare skulle vilja hitta dem lättare.
Vi börjar berättelsen i bilen på vägen ner. Vi är tre personer i bilen, jag, min kollega P och vår tidigare kollega och Perth-bo S. Precis utanför Perth får P syn på en känguru ute på ett av fälten vi passerar, den första av många, och den första kängurun någon av oss svenskar ser. Jag missar den såklart och inser snart att jag riskerar att se min första känguru, som så många andra, död vid vägkanten. 20 minuter senare så får jag syn på den, men den ligger inte vid vägkanten utan mer utspridd över två filer. Det visar sig senare att jag får se levande exemplar lite närmare än vad jag skulle vilja. Mer om det senare.
Den första vingården vi besöker är Swings and Roundabouts, där vi hinner med en frisk Rosé, en fruktig och fantastisk Chenin Blanc en mild Chardonnay, en premium (Cellar Door-exklusiv) Chardonnay med mycket parfym, fyllighet och som är väl balanserad. Det mousserande är lite trist och deras Sauvignon Blanc Semillion är lite tunn men lättdrucken. På den röda sidan testar jag en Cabernet Merlot med mycket mörk frukt och läderkänsla och en rund och väldigt fyllig Shiraz. Min första vingård och jag är överraskad själv över hur mycket jag tycker är bra.
Nästa stopp blir hos Sarace, en gård som ser betydligt mer påkostad ut med en konstgjord sjö på baksidan, stora statyer och fontäner på framsidan. Det andas lyx och lite skryt. Här prövar jag en Sauvignon Blanc Semillion som är frisk och fruktig men lite tråkig, en mild Sauvignon Blanc och en Chardonnay som doftar mycket men leverar inte riktigt i smaken. Bland de röda blir det en Shiraz med mycket läderkänsla, en del citrus och mörka frukter. Deras Cabernet Sauvignon har mycket ek i eftersmaken och mycket svarta vinbär. Lite finare är 2008 Reserve Cabernet Sauvignon som nästan stinker mörk frukt. Smaken är dock förvånansvärt rund. Det allmänna intrycket Sarace lämnar är att alla viner är lite tråkigare än Swings and Roundabouts. Vi gör ett snabbt stopp på Duckstein, bryggeriet som ligger i samma byggnad (mer om det senare) innan vi åker vidare.
Swings and Roundabouts valde vi för att S druckit flera av deras viner tidigare och Sarace blev det för att vi sett deras viner på menyer i Perth, men den tredje och sista gården för dagen väljs bara för att den råkar passeras när vi inser att klockan snart är 17 och det betyder stängningsdags för de flesta. Vi åker in på Knee Deep. Det blir Chenin Blanc, lättdrucket och fruktigt och en Sauvignon Blanc, lite mer läder men fruktig och krispigt, en Sauvignon Blanc Semillion som är lätt och lite tråkig också den sista bland de vita, Kim’s Chardonnay som är lättre än de tidigare Chardonnays vi druckit under kvällen. Rött blir det också såklart: Shiraz, läder, tannin, mörka frukter, lite kakao. Cabernet Merlot, spretig i näsan och rund i smaken. Sue’s Cabernet Sauvignion, mycket filt, läder och syra. Kelsea’s Reserve Cabernet Sauvignon, mycket fyllig och lite trög.
Efter Knee Deep blir det ett besök till ytterligare ett bryggeri innan vi i mörkret beger oss ut på de smala skogsvägarna för att hitta någonting att äta. Och det är då det händer, på väg ut för ett krön hinner vi uppfatta en flock kängurus på ängen utanför innan vi har tre av dem hoppandes framför oss. Den första levande kängurun jag ser tydligt ser jag samtidigt som vi kör på den. Vi klarar oss, bilen klarar sig, och kängurun studsar iväg ut på ängen på andra sidan vägen, stannar och blänger lite på oss och försvinner sen iväg.
Konstigare än så ska kvällen dock bli när det kl 05:27 trillar in detta SMS på telefonen:
Allt löser sig och andra dagen hamnar vi något försenade, men fortfarande dagens första gäster på Stella Bella. Personalen är uppenbarligen uttråkade och vi öser information över oss om allt möjligt medan vi provar oss igenom hela sortimentet. Anteckningarna blir dock lidande av allt prat, så allt jag hinner skriva ner är detta: ”En bra Chardonnay, en fantastisk Pink Muscat. Alla viner är bra. Skrämmande nästan.”
Närmast motsatsen gäller hos Palandri, istället för en mysig liten stuga som Stella Bellas på bilden ovan så liknar Palandri mest en lagerlokal. Istället för att få hur mycket information som helst från personalen så är personalen här fåordig. Och istället för att servera oss bra viner så är Margaret River Chardonnayn och Shirazen är de enda som lever upp till något ens värt att jämföra med Stella Bella.
Vårt sista besök blir Hay Shed Hill, där Cellar Door-ansvarige heter Ulf och pratar en knagglig svenska han knappt har använt på de 20 år han bott i Australien. Vi dricker oss igenom hela sortimentet, pratar dialekter och Hockey VM. Anteckningar blir det ingenting av, men jag kommer därifrån med en flaska Muscat, men det var absolut inte det enda som var värt att dricka, bara efter Stella Bella så var Hay Shed Hill den vingård som höll högst genomgående standard.
Jag lämnar Margaret River med den oroande känslan av att jag kanske har blivit vinintresserad. Det kanske inte låter så dumt, men jag tror inte jag har tid för flera saker att nörda ner mig i. Jag skyller allt på S. Det blev helt klart den mest minnesvärda biten av de här tre veckorna i Australien. Resan tillbaka till Perth blir inte alls lika dramatisk som helgen varit.
Jämtlands Bryggeri släpper en pressrelease om att de släpper en folköl. Bra! Fler svenska bryggerier borde pröva på folk/lättöl men jag gissar att det är svårt att få till då priset kanske har större betydelse för den vanliga konsumenten av lättare öl än när det gäller starköl och de mindre bryggerierna har nog svårt att matcha jättebolagens prispressande.
